Att få kräka av sig

Nu när jag senast var hos doktorn på mvc så frågade hon om jag inte hade ngn att gå och prata med. Tänk det är första personen som frågat det på snart 3år! Jag tycker det är väldigt dåligt att inte någonstans ha blivit erbjuden detta då dessa tre åren har varit ett evigt kämpande. Hon menade på att det kan vara skönt att få kräka av sig hos ngn som är utomstående. Jag är en person som gärna håller allt inom mig, ser glad ut och kämpar på. Folk inom sjukvården är väldigt förstående, men det är väl också för att d vet vad vi har och går igenom. Utomstående tror jag inte riktigt förstår. Skulle vi få en bebis som inte har någonting så kommer det att vara som semester för oss, det kommer att vara en stor omställning det med mot vad vi är vana med. Jag vet att ni är några som har mailat mig och frågat angående Emilia. Jag ligger ofta på kvällarna och formulerar inlägg i huvudet. Jag ska försöka att få ner d här, inte bara till er utan för min egna skull med, kan vara skönt att få det ur mig. Hur mkt man än älskar sitt barn så får man tycka att det är jobbigt, helst när ingenting blev som man trodde, det enda positiva är väl att jag är fylld utav erfarenheter så jag snart spricker.
 
Torsdag idag, T är i Malmö och tar bort sina häftklammrar. Jag har ätit frukost och mår som väntar skit. När bebis tittar ut så blir jag så glad att jag får byta medicin. Jag vet inte vad som är värst, att gå med högt blodtryck och må dåligt utav det eller må dåligt utav tabletterna och ha högt blodtryck ändå ;o) Huvudvärk, illamående, kli i hårbotten och allmänt deprimerad blir man utav dom. Går från 600mg till 900mg och det är ändå mkt för att vara så tidigt gravid.
 
Idag ska E springa förskoleloppet, får se hur det har gått med hennes hosta som hon fortfarande har kvar. På lördag ska hon få rida ponny, vilket hon ser såå fram emot, så mkt att hon t.om åt två korvbitar igår mot mutning av hästen ;o)