Mamma och pappa vet bäst...?

När jag var yngre och bodde hemma så kommer jag så väl ihåg att var gång när jag var sjuk, så skulle mamma alltid vara så positiv och säga både det ena och det andra, ibland kanske fuskade man, men det fanns gånger då jag inte kände mig trodd. Det har jag med mig och jag vet att jag många gånger har tänkt att så, så ska jag inte göra mot mina barn.

Nu är Emilia inte så gammal så hon kan säga vad hon känner och mår, utan nu får jag och Tomas avgöra det. Det är ngt som jag tycker är svårt. Har de en sjukdom med symptom eller om de har feber så är det rättså lätt att avgöra, ska vi vabba? Självklart!

Om Emilia endast är förkyld, hur gör vi då? Ja, läser man på olika sidor så sägs det att om barnet inte har feber och är så piggt så det klarar av en dag på fsk, ja då får det gå. Okej...men om hon har hostat halva natten och klockan är 3 innan hon somnar, hur gör man då? Ska vi tvinga upp henne och dra med henne till förskolan? Om hon hade kunnat prata, vad hade hon sagt?

Precis detta hände oss i helgen när hon var väldigt förkyld, hon får lätt sin krupp hosta och då är det oftast kört. Hon kräker, hostar, får ingen luft m.m. I måndags så sjukanmälde vi henne. Eftersom jag själv var dålig i helgen så fick Tomas vabba då jag inte orkade. Var gång jag behöver vabba så känns det som att man gör en elak sak, en fel sak. För inte har vi i samhället tid att vara hemma, vi ska vara på våra jobb och är vi inte där, nej då pratas det om hur mycket man vabbar, att man aldrig är där m.m.
Precis det här läste jag om i en annan blogg, att hennes tjej hade med hostat halva natten och satt och sov vid frukosten så hon vabbade, skönt tänkte jag, då är det inte bara jag!

Som så många gånger förr så säger jag återigen, våra barn är det viktigaste vi har, och Emilia kommer alltid att komma i första hand. Jag är bort mycket pga av möten, träffar och besök pga av hennes albinism, jag försöker att inte känna "inte nu igen" när jag anmäler det hos chefen, för det är ingenting att bry sig om. Hade ingen skaffat barn så hade människan dött ut, vissa väljer att inte göra det och vissa får barn som har särskilda behov, så är det bara. De som pratar, tycker det är fel, viskar eller snackar skit, ja de förstår inte bättre. Alla barn är olika, precis som vi vuxna.

Jag låter inte mitt barn gå iväg om hon inte känner sig bra eller har varit vaken flera timmar på natten. Jag själv var hos doktorn i måndags, har haft problem med magen länge, men nu denna gången var det värre, på väg till magsår och har fått lite piller till, sedan har jag varit hemma nu i veckan och försökt att ta det lugnt.

Sedan är det inte så roligt heller att vabba, det blir mindre pengar, livet är verkligen ett pussel.

 
                                                                      Kärlek
#1 - - Sofie:

Det är jättesvårt att veta när dom är sjuka "på riktigt"! Vissa föräldrar verkar tro att barnet bara är sjukt när dom har feber, inte annars..

O & L har varit snoriga (som dom är ungefär konstant sen dagis-start) och hostiga när dom gått till dagis men allmäntillståndet har varit bra och därför har dom orkat. Man får nog tänka lite på hur man själv mår i såna situtationer. Jag kan bli jättedålig när jag bara är snorig, och om man bara sovit halva natten för man hostat, hur pigg och hur bra mår man då?

#2 - - Kajsa:

Håller med fullständigt. Även om man har ett s k "friskt" barn som blir sjukt saknas toleransen för att man tänker på sitt barn i första hand. Det är aldrig populärt på jobbet om man vabbar. Men jag tror att de på arbetsplatsen som har så mycket synpunkter när någon är hemma, har kanske inte själv prioriterat sina barn...och det är ju barnens förlust....