IIH

Feeling down

Jag har känt mig rättså låg de senaste dagarna, huvudvärken har kommit tillbaka, humöret svajar och det är jobbigt.
Det är svårt att finna ngn inspiration till ngt och man tänker, men det saknas handling.

Emilia har iaf fått komma ut mkt, hon och mormor har varit på lekplatsen varje dag så jag tror hon är så nöjd så.
Det gör mig ledsen, allt som jag hade planerat att göra när jag fick barn, vi skulle ha roliga/mysiga dagar.
Gå på upptäcksfärd, jag skulle fixa och dona och vara den "perfekta" hemmafrun, ja så var det med det, en sak som jag har lärt mig är att inte planera, vem vet vad som händer.

Redan när Emilia föddes så insåg jag/vi att allt det dära kommer inte att ske, det gjorde inte mig låg, utan jag fick istället en kämparglöd.
Självklart kommer jag att kämpa och göra allt för mitt barn, trots hennes handikapp.

Sedan sa det pang, då låg jag själv ner, vem ska kämpa för mig?
Jag ska kämpa för både mig själv och henne och ett nytt liv fick startas, en liv som jag absolut inte är bekväm med.
Det var inte detta jag ville ha, men det var detta jag fick.

Jag tror på ödet men kan inte hjälpa, jag funderar så vad det vill ha sagt?
Jag tycker inte synd att Emilia har det hon har, hon är lika älskad för den hon är och alla kan vi inte vara likadana.
Det jag inte kan förstå är, hade jag inte tillräcklig med egna besvär och fullt upp innan detta kom?

Jag tycker inte synd om mig, lr jo det gör jag, ibland, men jag försöker att inte gräva ner mig fastän det är svårt.
Däremot så tycker jag att det är för jävligt, jag/vi hade tillräckligt innan, bara att ta hand om sig själv är fullt upp med denna sjukdom.

Sedan finns det alltid det dära fina som man alltid får höra "där finns de som har det värre", ja men det finns det alltid. Spelar ingen roll vad en människa har för där kommer alltid finnas de som har det värre.
Emilia kommer säkert att vara både ledsen och frustrerad över sitt handikapp när hon växer upp, mitt jobb är att finnas där för henne, MEN att inte använda där finns de som har det värre.
För en person som har ngt, så är det tillräckligt.
Tänk er själva, jag går med tung huvudvärk som sitter i från morgon till kväll, lägg till en väldigt aktiv tjej, alla resor, samtal, undersökningar, telefonsamtal, ja då känns de som man är nära att säga farväl.

Det är tungt, så visst får man tycka synd om sig själv ibland. Det får vi alla göra, även om vi har en usel dag.
Fick en kommentar på fb för ett tag sedan, där stod det att det borde inte vara tillåten för en människa att få t.ex 3 sjukdomar, det är ngt som jag ska lägga fram som förslag.

Idag har jag varit på sjukhuset, neurologen, min läkare.
Pratat med henne, då jag hade velat att ngn annan skulle testa att sticka.
Hon sa att jag var svårstucken, ja varför skulle jag inte vara det?
Fick även reda på att man kan endast få de hemska biverkningar OM de har kommit rätt, då är ju frågan, varför jag får dom eftersom jag borde må bättre efteråt?
Jag ska även höja min medicin för att se om vi kan slippa dessa lp.
En remiss till deras kurator med, hoppas det är en trevlig man.
Det ska bli skönt att få prata av sig, gråta en skvätt och kanske se saker från ett annat håll som inte ens anhöriga kan ge.

Innan detta kom hade jag inga större bekymmer, nu har livet helt ändras, alla våra planer blåst bort och jag har svårt för vissa saker.
Jag tror jag går och håller inne mkt som skulle behövas komma ut.
Min doktor ska även ordna tid hos en dietist och sjukgymnast som ska hjälpa till med mina gravkg.
Eftersom jag inte kan röra på mig/träna så är det sjukt svårt att göra ngt, jag behöver ngn som vet helt enkelt.

Hon ville att vi skulle göra en mätning idag, jag hade velat att narkosen kom men jag lät henne göra det.
Först sittande, gick inte, sedan la jag mig ner.
Hon stack mig, ja jag tappade räkningen men skulle tippa på 7 gånger!!!
Grävde och grävde, mitt högerben träffa hon hela tiden, trots hon gick till vänster, jag måste vara felkopplad?
Sista försöket hon gjorde, gick det en sådan stöt så jag skrek, hon fick ge upp.
Jag kunde knappt gå efteråt så hon ringde i em för att höra om det hade gått tillbaka i benet, det känns bättre.
Stel som attans i ryggen, ingen mätning, ingen tappning och åkte hem med samma jävla huvudvärk.

Ja, jag svär, jag behövder även det med, för jag blir förbannad på denna sjukdom.
Tänk så länge jag har gått med min huvudvärk, jag tackar ändå läkaren för att hon hittade detta.
Det är ingen tvivel om vad det är då ingen frisk människa har ett tryck över 20.

Det blev ett långt och personligt inlägg, men ibland behöver jag vädra ut.
Därför har det även varit tyst här inne, jag har velat skriva, men ingen ork/energi.
Viktigt att välja vad jag ska lägga den på.

T är ute med sitt gamla jobb, de tackar av honom och jag ska nu ta och lägga mig.
Sötnöten sover gott sedan klockan 8.

Hoppas ni alla har haft en bra fredagskväll, ta hand om varandra.



#1 - - Maria:

Hej, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Men ville lämna en lite kommentar att jag läst och förstår ganska väl hur du ha dig och skicka massa kramar.