Sista dagen på 2011

Jag längtar tills jag vaknar upp imorgon och det är den 1/1 2012. Jag har alltid tyckt om jämna tal så jag tror på 2012. Det kan väl iaf inte bli sämre än detta året?

Nu får det vara bra med sjukdomar! Vi har haft så mkt att glädjas åt varje år, ändå slutar det med att där är annat som kommer emellan.

Detta året skulle jag vilja sammanfatta som ett kämpande år. Det har varit ett evigt kämpande dag för dag, vecka för vecka. Varit många turer med Emilia innan vi fick rätt hjälp, sedan var det kämpande med bostadsanpassning, fsk som vi fortfarande kämpar med, förskolekämpande. Alla turer ner till Lund för optiker, sjukgymnast, ortoptist, ögonläkare, synpedagog och kurator. Ngt som kommer att fortsätta nästa år, fast då har vi kanske vant oss mer...?
Jag har lärt mig oerhört mkt detta året om Emilia. Att få barn var mkt! jobbigare än vad jag trodde, att sedan få ett barn med ett handikapp gör det extra jobbigt, mest psykiskt. Hon är mkt mer krävande och vi måste öva var dag. Det är större jobb än vad man tror att få barn, det går inte att föreställa sig förrän man är där och då kan man många gånger fundera på, vad har jag gett mig in på. Där är även lika många glädjande stunder, det blir roligare ju större de blir.

Jag själv började att må bra, tills det slog till och jag fick IIH i somras, då brast allting, jag trodde aldrig att jag skulle orka leva vidare med en sådan smärta, att se allt men att inte orka/kunna göra ngt. Det är ett evigt kämpande för mig med varje dag, för att just orka. Inte bara orka vara mamma utan orka med mig själv oxå. Just nu så har jag hittat en balans i medicinerna men kämpar på med stresshantering. Utav tabletterna blir jag trött och orkar inget. Mitt i denna vevan behövde jag hitta mer ork, det fick jag hitta i att höja mina depressionstabletter vilket leder till den dära känslolösa känslan. Den är värst med medicinen. Jag går upp i vikt + alla de andra biverkningarna kan jag ta, men att inte känna. Många gånger har jag funderat över varför jag inte känner en sådan överväldighet över att Emilia gör ngt, att T kan vara gullig eller att ngt tragiskt händer. Det är tyvärr pga av medicinen, de får dig att inte känna så mkt, känner jag ngt kan det ofta vara ledsamhet. Min tanke är att försöka trappa ner de 75g som jag trappa upp senast, jag vill ha tillbaka mina känslor!

Jag tror inte att jag har lärt mig så mkt som jag har gjort detta året. Jag är full med lärdom i sjukdomar, varit med om mkt och framförallt så har jag lärt mig att människor kan vara väldigt egoistiska och inte de man tror, att vända kappan efter vinden är ett bra talesätt.
Jag har utvecklats ngt enormt detta året och har 10 lager mer skinn på näsan än förut och det är ngt som kommer att behövas.
Har även lärt mig att det är viktigt att man "väljer rätt folk" i sin omgivning. För mig är det en självklarhet att bry mig om dom som står mig nära, finnas där och även tala om det för dom. Inte trodde jag att folk skulle tycka det är jobbigt att min dotter inte är som "vanliga" barn, det gör nog mig mest ledsam. Det är så enkelt för andra att ta saker och ting så självklart men det är det inte för oss. Vi måste tänka på så mkt och det är för "jobbigt" för andra att ta hänsyn till har vi upptäckt. Likaså när man själv är sjuk, har en dålig dag pga av sjukdom m.m. ställer man då inte upp? Som tur är så visar det sig då VEM som är ens vänner och som finns där, de andra behöver man inte, för vem vill ha sådana vänner?
Jag är otroligt tacksam över de som vi känner och som inte lägger så stor vikt på att se det sjuka utan ser oss.
Min kurator som lär mig stresshantering sa en bra sak sist när Tomas var med:
" Mitt i allt får vi inte lov att glömma bort att Anna har en personlighet" Trots att jag inte orkar 100% så vill jag alltid 100%

Nej, nu arkiverar vi detta år 2011 och gör 2012 till ngt bra!
Jag har min otroligt fina familj och mina vänner och jag tror att allting kommer att bli bra!
Det ser iaf ljust ut och vi har mkt att se fram emot. Ngt jag hoppas på är iaf en sommarsemester, Göteborg, barnmässor, loppis/att sälja, fortsätta drömma om hus, kunna trappa ner min medicin, kanske ett syskon till E? Ja, där finns så mkt och ingenting blir bättre än vad man själv gör det till, som jag brukar säga, jag är lite "nersatt" pga av min IIH och E för sin albinism, men vi tar varandra i handen och gör allt i vår takt =)

#1 - - Jossan B:

Vad fint skrivet! Jag tycker du verkar bara en helgo tjej som har en fin liten familj. Förstår inte hur någon kan "välja bort" en närstående pga sjukdom... Vilka människor det finns! Önskar dig och din familj ett Gott Nytt År!

/Jossan B