Det känns lite vemodigt att skriva detta inlägget då allt blir så verkligt. Tänk när det är 1/1 då är det endast 2 månader kvar utav mamma och dotter mys på heltid, för den 1/3 så börjar Emilia sin inskolning på förskolan.
Jag ska börja jobba de 1/4 och nu är det dags att ta tag i allt.

Igår var jag på möte med förskolechefen för att prata om Emilia. Det är en jättetrevlig tjej som verkligen vill hennes bästa och gör så mkt hon kan. E har fått plats och vi vet redan avdelning för att allt ska gå så smidigt, där är mkt att ordna med innan det är dags.

Hon kommer att gå 50% och kommer att ha en resurs under den tiden, vi pratade om vad resursen ska göra och att det är viktigt, att E inte blir överbeskyddad utan ska lära sig precis som de andra barnen. Hon hade läst på om albinism och hade även tagit reda på några som kom ut för att informera och se vad som behövs ändras i lokalerna. Detta är ngt som våran synpedagog oxå kommer att göra. Jag ska få träffa resursen så fort som möjligt för att gå igenom allt och se så att vi alla kommer bra överens.

Det känns bra tycker jag och jag tror det kommer att gå bra. Är även tryggt att jag jobbar runt hörnan om det skulle vara något. Hon tyckte att det kunde vara bra om Emilia hade en lång inskolning så där fanns gott om tid för oss alla och hon får ta det i sin takt.

Nu är det bara jag som ska få till ett möte med min chef, jag vill gärna diskutera arbetstider m.m. så vi får den biten löst.

Allt som vi har kämpat för i 15 månader, så har detta gått smidigast och det är så härligt när man känner att det inte är motgångar hela tiden. Det kändes så skönt att hon är välkommen dit där, jag har pratat med andra chefer och det har inte sagt det rakt ut, men lindat in det att det är nog bättre vi söker en annan. De tycker helt enkelt att det är för jobbigt att E skulle ha börjat där, då är vi inte heller intresserade av att sätta henne där.

Chefen tyckte även att vi skulle försöka vara så öppna om det för de andra föräldrarna, så att de inte behövde vara försiktiga eller "rädda". Det är alla gånger inte så enkelt om man inte vet. Hon föreslog att vi kunde skriva ett papper med att hej, nu ska Emilia börja här......
Jag har absolut inget emot det, jag är gärna så öppen som det bara går, det är viktigt att inte göra en stor sak av det och att hon får kompisar.

Det är inte dåligt, 15 månader och snart är vi klara med det mesta kämpandet, för just nu....