Me!

Vad gör man..

när inte livet blev riktigt som man tänkt sig?

Jag hade inga planer alls på att få alla dessa konstiga symtom, att bli sjuk.
Mina planer var att träffa min prins och leva lyckliga i alla våra dagar....istället blev det utbytt mot att jag känner mej hopplös..

Första steget hade väl varit att få en diagnos så att man vet å kan ställa in sig, nu är det bara ovishet.
Jag känner mej hemsk när älsk får göra så mkt som han får, inte hade vi räknat med det med tanke på att det alltid var jag som fixa å trixa å dona å älska att göra fint här, nu orkar jag inte alls lika mkt, jag vill så mkt å älskar att planera, nu ska man lära sig leva med att ta en dag i taget å se vad man orkar, så vill jag ju inte leva..jag är glad å pigg, inte den här trista människan med det hemska humöret å en jäkla tandvärk idag...

Allt handlar om att anpassa sig men det är frustrerande å vissa förstår inte å det är inte bara mig det drabbar att anpassa sig efter situationen utan omgivningen blir med drabbade.

Vi får hoppas på en diagnos snart så man vet hur man kan fördela allt...det är ju nu som man ska leva men ibland känns det som att det slutade för 8 månader sedan, vissa dagar är bara så oerhört deprimerand å ledsamma å man känner det som att mkt kvittar, som idag...

Inte nog med de andra, tanden värker å har en jäkla uvi som jag satt hela kvällen på akuten igår...yippi..

Älsk ska snart grilla hamburgare te oss, vi ska se lite Lost å försöka njuta lite av sön kvällen, men jag antar att dagen inte blir bättre men en ny imorn brukar det väl heta...

Juni då med, tiden springer iväg, sommar ska det väl då vara, 2 mån tills vi åker till Turkiet men jag vågar nästan inte se fram emot saker å ting, trist med att man försökt med en sak så länge men det känns som där är ngt som stoppat det.

Man får väl hoppas på bättre tider men det har jag hoppats på i 8 månader.

Trevlig kväll!
#1 - - mia:

Å kämpa på, tur att ni har varandra iaf och att läkarna hittar vad som felas. Många kramar.